Psykologen talar ut.
Många gånger är jag tyst. Tyst för att inte göra den andre personen upprörd eller obekväm i situationen. Tyst för att jag har svårt för att uttrycka besvikelse, sorg och rädsla. Tyvärr kan denna tysta lott ibland hamna på de jag bryr mig mest om. Tvärtom är jag mot de människor som inte berör mig, som inte betyder något och som jag inte är rädd för att tappa kontakten med. Här får jag nog utlopp för mycket av det jag bär på. Men den inersta kretsen av vänner och familj vill jag värna om och därför har jag överseende med en hel del. Saker som sägs eller inte uttrycks, kroppsspråk som signalerar tydligt men som försöker döljas... Saker som går rakt in i mig som en kniv men som av omgivningen uppfattas som om jag vore oberörd.
Man är ju inte tyvärr inte starkare än sin svagaste länk och ibland behövs det bara en dålig dag då man känner sig mer sårbar för att det som andra vanligtvis vet att jag kan ta emot på ett bra sätt, ska etsa sig fast i mig och gro. Ibland kan jag gå runt och fundera länge på hur det jag sade uppfattades, om personen kanske tog illa upp eller missuppfattade alltihop. Denna oro är bra i måttliga mängder, den gör oss medvetna om att det finns andra människor med andra behov som man behöver ta hänsyn till. Men oron kan ibland spinna iväg och bli överdrivet stor. Den förminskar vårat handlingsutrymme så att vi tänker oss för innan vi säger något, vi vågar mindre och tar inte för oss längre. Viktigt att komma ihåg är detta: Vi kan aldrig ta ifrån en annan människas rätt att reagera. Och vad menar jag då med det? Jo, att oavsett hur mycket vi försöker anstränga oss och parera för eventuella reaktioner så kan vi inte styra hur den andre ska reagera. Det ligger både utanför vår kontroll och utanfanför vår egen bestämmandezon. Det här, är något jag blivit bittert medveten om på senare dar. Jag tar mig ofta friheten att anta hur andra människor kommer reagera på vad jag gör eller säger. Som om jag vore någon vis spågumma med glaskula som anpassar sitt beteende för att andra ska tycka det är ok.
Det gäller som vanligt att hitta en balans mellan hur mycket jag låter mig påverkas av andra och hur mycket av mig själv jag vill ta fram i mitt budskap. Dessa två behöver inte skilja sig nämnvärt mycket men det kommer komma situationer för alla människor där de tar ett steg tillbaka och tänker "Hur ska jag göra nu så att det här blir bra?", och tänk då på att inte dämpa din egen röst till fördel för den andres. Försök istället få till din röst på ett sätt som lämnar det öppet för den andre att kunna ta emot det som han eller hon själv vill.
Det var allt från psykologen denna söndag :)
