Om det var något som min terapeut verkligen försökte lära mig då jag gick i egenterapi under utbildning, så var det just att våga känna efter. Jag var duktig på att föra olika sorters resonemang, jag kunde analysera och reflektera över mig själv och mina värderingar och på frågan "varför" så hade jag ofta flera olika svar att ge för att styrka mina hypoteser. Jag blev tillslut tilldelad en dikt i hopp om att denna form av inlärningsstil skulle falla mig i smaken (såhär i efterhand, kanske terapeutens smartaste speldrag). Jag gillade det som stod. Dikten handlade om att "bjuda in ångesten". Och för gemene man låter temat säkerligen allvarligt/konstigt/läskigt? men det var inte mer än att dikten försökte tala om att det kan vara bra att ibland stanna upp, släppa garden, sänka axlarna, ta ett djupt andetag och våga fråga dig själv - Vad känner jag, just nu?
Alla ni där ute som är på språng (inklusive jag själv), kan ha svårt att ta till sig detta vid första inbjudan. Och vi som gärna resonerar med huvudet istället för pumpen ovanför vänstra revbenet tänker kanske "Jamen, hur viktigt är det egentligen att känna efter? Det går ju bra nu!", "Varför förstöra stämningen med grubblerier?" "Onödigt, det där klarar jag mig bra utan, tack ändå!"
Eftersom jag själv är en av dom där typerna så har jag börjat fundera på hur man ska kunna nå fram till oss. När allt flyter som bäst, när dagarna går och din minutiösa planering gick precis som du tänkt dig, när dagarna flyter ihop och listan bockas av och görs längre och när du inte kan dra dig till minnes sist du var orolig eller ängslig - ja... Det är då nån kan komma fram, klappa dig på axeln och fråga "Men du, hur är det egentligen?"
- Det är bra, bara fint, allt är bra, tack! Jag vill inte känna efter när någon frågar, garden åker upp och nästa tanke är 'hur sjutton du ska tackla det här samtalet' så att du kan gå vidare med din grej och hamna i fas igen.
Sen kommer du hem, packar upp dina saker, byter om till bekvämare kläder, kollar mailen en sista gång, instagram och facebook likaså för att inte missa något, du zappar på tvkanalerna men vet inte vilket program du vill se, du bryr dig inte heller. Sen lägger du ifrån dig tvdosan. Sen sjunker du längre ner i soffan och tar ett djupt andetag....... Vad händer? Jo, du börjar känna efter... Ett djupt andetag medför att du måste slappna av i axlarna, koncentrera dig på själva andningen och släppa ner armarna så att garden försvinner. "Hur är det egentligen?"
- Vad svarar du nu till dig själv?
... Ta gärna ett djupt andetag nån gång då och då, se vad som händer. Känns det, ja då vet du att du lever. Och livet handlar ju om just det. När vi bara handlar efter förnuft och logik så flyter det oftast bara på och det känns bra... eller hur var det nu - känns det verkligen bra, eller är det kanske så att vi tycker att det känns bra? Att våga känna efter och att våga handla utefter sina känslor behöver inte alls vara problematiskt, det behöver inte heller komma någon 'farlig ångest'. Det bästa av allt är att vi alla har ett val. Vill du, så kan du. och om du kan, så varför inte testa. Vi kan alltid återgå till vår trygghetszon.
/Psykologen
