Hilda

Hela denna och förra veckan har gått i konditionens tecken. Och ännu en gång gör sig den stigande åldern påmind. Alla tidigare år som jag startat upp konditionsträningen, till fördel för vinterns fokus på styrka i gymmet, så har jag kunnat göra denna ändring relativt obemärkt. Att klara 40min på löpbandet har aldrig varit något problem att starta med. Ända fram till denna vår. Förra veckan var det premiär. Den första gången klev jag av, trött och andfådd efter 20 min, ont i leder och knän och med en latent sträckning på höger baksida lår som nu bara väntar på att få sticka till. Jag byter till crosstrainern för att åtminstone få känna på den andra andningen. Vecka nr två och pass nr fem.Tiden har förlängts till 48min med en aktiv vila i mitten och sedan urtrampning på crossen. Detta är jag förvisso nöjd med, men knäna, ryggen, låren, leder?? Varför gör det så ont att springa? Känns som att kroppen är som ett segt tröskelverk innan ångan får fart.

Kanske beror detta på att jag under alla tidigare år har underhållit grundkonditionen med dagliga promenader, vilket jag nästan helt lagt ner. Kanske är det som sagt - åldern. Kanske en blandning.

Summering: för varje år som går blir jag mer och mer medveten om att jag lever!

... Ser ut såhär!

Älskar mina nya tights, dom sitter som ett smäck, är bekväma att röra sig i och symbolen som liknar ett 'H' är ju inte saken sämre!

Rekommenderas!

Igår var det dags för mig att fräscha upp sminkförrådet. Detta gjordes med gedigen ansats. Jag och Helen bestämde träff på stan och började vår jakt, högst upp på listan var att hitta ett läppstift till mig. Och läppstift är som ni vet, inte något jag vanligtvis använder, men i takt med att jag börjar närma mig halvvägs till 30 så kände jag att det var dags att ta ett steg närmare vuxenlivet. Att börja använda läppstift är för mig lika förknippat med vuxenlivet som att börja använda sloggitrosor, eller ha näsdukar i handväskan (och jackfickan) eller att börja använda vanliga blå jeans med raka ben. Typ.

Så igår tog jag steget och köpte mig ett läppstift som bäst beskrivs som röd persika.

Utöver läppstiftslyckan följde även en ny rouge med hem samt en foundation och ett par khakigröna byxor som kommer pryda mina ben under våren. Med andra ord är jag redo att snart fylla 25!

Tyvärr gjorde kameran inte ett bra jobb för rougen, det är färgen 'lush' från make up store och beskrivs bäst som persikorosa.

I fredags bjöd Helen på Tapasmiddag och det var mycket gott som serverades. Det kändes som att äta brunch - man får ta hur mkt av påläggen man vill, man småäter och blir mätt. Väntar lite. Och äter lite till.

Efterrätten var en söt och krämig pannacotta med hallon och krossad daim på toppen. Såhär dagen efter är jag fortfarande mätt!

Vinet som visas sist i bild kan verkligen rekommenderas. Rund och mjuk smak, lättdrucket och under 60:- på systemet!

Tankar som gör att känslorna slår en vurpa. Och sen tillbaka igen. Mycket av det jag har läst under utbildningen har varit så otroligt nyttigt för mig, psykologutbildningen = livskunskap. Om jag för fem år sedan skulle fråga mig själv, varför vi gör som vi gör, skulle jag ha fått ett helt annat svar, än vad jag idag har. Men jag kan samtidigt se att ju mer jag vet, desto oftare tar jag till förenklingar. Förenklingar om orsaker, om möjligheter och om vad som påverkar vad. Att under fem år ha läst om människan och hur hon fungerar psykiskt har nog också gjort mig en smula ödmjuk. Även om min kategorisering av världen/verkligheten fortfarande ofta går på högvarv så kan jag numer se att det finns anledningar till varför jag ens sysslar med det, och varför personen från första början hamnar i mitt mentala fack. Kunskapen gör att jag ibland kan hejda mina egna behov till fördel för andras. Att jag själv kan stå tillbaka för att jag kan ana vad den andre kanske 'egentligen' vill ha just då, just nu. Och det gör mig lugnare i mitt eget begär att få som jag vill.

'Med kunskap följer ansvar' har min mamma så ofta sagt till mig. Ibland värker denna mening och är till besvär för mig, men om än det bara händer var tionde gång så händer det ändå att jag hinner fånga tanken innan den sätter igång känsloreaktionen och jag får än en gång tid till att ta ett steg tillbaka och se om mig omkring, se på mig själv och fråga: varför gör vi på detta viset?