Hilda

Nu var det länge sen jag skrev här. Julen har varit här, passerat och snart väntar ett nytt år bakom hörnet. Utan att aktiv fundera på att året snart är slut så har jag haft en känsla inom mig den senaste månaden. En känsla som kanske bäst beskrivs som vemod. Jag tror såhär i slutet att denna känsla har haft att göra med att det som har hänt har hänt. Det kommer inte åter. Händelserna, möten, upplevelser - allt blir istället till minnen.

 

Min start på 2012 var att jag och Magnus firade det nya året i Riga. Fantistisk mat och kultur väntade oss, vänliga människor, vackra, pampiga byggnader, milslånga promenader varje dag.. Jag behöver bara blunda för att vara tillbaka i känslan. Nyförälskade, nyfikna - allt var nytt och spännande. Det nya året firades på en mysig restaurang där jag och Magnus åt en oxfilé som kom att klassas som den bästa någonsin. champagnen bubblade. Så pass att vi skrattade och fnittrade mest hela kvällen, som förövrigt slutade med att vi hamnade på en strippklubb där dansande tjejer avlöste varande och jag drack den godaste Mojiton hittills. Efter Riga väntade en stressig månad. Under hela januari var det flytten till Vargvägen 181B som upptog mina tankar. Ett ikeabesök, många sena kvällar och helger som gick åt till att inreda radhuset, däriemllan jobb och plugg. Såhär i efterhand kan jag tydligt se att det var en prövning för vår relation att stressa så mycket som vi gjorde. Som tur var fick vi återhämta oss under våren - äntligen kunde vi njuta av att ha ett gemensamt boende, vårat eget.

 

Sommaren kom och dagarna räknades. Snart ett år av kärlek. Snart två veckors semester i Cypern. Snart får vi fira Oscars och Erikas bröllop. Snart. Dessförinnan bestod juni och juli av relativt mycket jobb. De luckor som fanns, fyllde jag bland annat med en tripp till Arvidsjaur och hälsade på Emma och Sarali och en helg hos mor och far i Piteå. Andra stunder som förgyllde sommaren var trevliga utekvällar på någon av stans restauranger. Bufféer avlöste varandra och mättade gott.

 

Ett år av kärlek firades på bästa sätt. En trerätters middag hemma, ute på balkongen då värmen tillät oss att sitta ute tills skymningen kom. Två armband som tillhörde varandra och dagen efter fick jag den bästa rosen - den som aldrig vissnar och som kommer vara med mig för resten av mitt liv.

 

Bröllopet. Resan ner var rolig på många sätt. Umeågänget delade bil i mer eller mindre ett dygn där lekar, skratt och diskussioner avlöstes med toastopp på varje statoil i varje ny stad. (Jag stog nog för 90%av alla dessa) Vhen var lika vackert som jag minns det - alla var på gott humör, alla var så fina och uppklädda. Hela dagen var som ett lyckorus och det blev så fantastiskt bra alltihop! Den dagen och natten kommer förbli ett av mina bästa minnen!

 

Vidare från bröllopet var det min och Magnus tur att umgås, på riktigt. Bara han och jag. I Malmö. På Hilton hotell. Lyxiga frukostar, långa promenader och jag blev påmind om Rigas känsla. Vi njuter av tillvaron och värmen stiger då vi kliver av planet. Cypern och +40 grader i skuggan. Jag har aldrig upplevt en sådan värme som då. Litervis av vatten räddade oss från uttrokning och överhettning. Maten höll bra kvalitet, Hovmästarna var ivriga att få in oss till bords. Sista vecka började min hemlängtan. Då hade vi ätit ute i snart en månads tid, sovit i en hotellsäng lika länge och min säng, min frukost och mitt hem började locka alltmer.
Hejdå Cypern och värmen och hej sverige och en regnig höst.

 

Regn, rusk, intensiva grupparbeten, C-uppsats, jobbsök efter PTPtjänst, arbetsintervjuer, helgjobb på Esprit och en välbehövd tripp till Norrköping till världens bästa tjejer. Sara som inte var där utan pluggade på andra sidan jordklotet. En saknad efter henne som blev mer och mer påtaglig - hon ska ju vara hemma! Här! I Svergie för sjutton! Samtidigt en aldrig förr så sjukdomsdrabbad höst som denna. Magproblem från Cypern, Magsjuka, olika sorters förkylningar, uvi och hosta. Tack o lov så känns det långt bort, men samtidigt påminner det mig - stressens påverkan på kropp och själ. Vad är viktigt i livet? Är det såhär jag vill leva? Såhär jag vill spendera min energi? Frågor och svar som diskuteras fram och tillbaka, ibland i terapin och med mamma, ibland med vänner, och Magnus.

 

Äntligen kommer snön. Från första december och fram till jul snöade det. Jag överger min cykel och traskar allt oftare till skolan. Grymtar och svär inombords till alla plogbilar som inte gör sitt jobb. Julklappar inhandlas och stan pyntas i rött, grönt. glitter och guld. Jag längtar till Stugan. Julen kommer och blir sådär mysig som jag hoppats på. Mat, spel, samtal, snöskottning, mat igen, skratt och sömniga ögon. Tillbaka till vardagen i Umeå. Det känns tomt igen. Jag får inte träffa tjejerna som planerat och känner mig bitter. Bitter över jobbet, sur över att jag spenderar tiden fel. Men som idag rättar till sig något. För idag har jag fått träffa Emma under en timma där julens händelser uppdaterades.

En helg kvar. En sista helg innan året är slut. 2012 - vad tar jag med mig och vad lämnar jag kvar? Det - ska jag fundera på under dessa dagar.

Just nu ser jag saker jag vill köpa, överallt!

 

Smycken, hårprodukter, kläder - vackra klänningar, sköna baströjor, trendiga kavajer, läckra skor - adjektiven är otillräckliga! Men, jag försöker envist hålla i plånboken och tänka att det snart är jul och det kommer snart en lön som muntrar upp :) Har rätt nyligen köpt lite kläder så jag borde ju vara nöjd.

 

Tills dess får jag sukta och stilla mitt begär genom att fönstershoppa!
Tänk att detta behov aldrig stillas under en längre period. Och vad ger det, egentligen? Att komma hem med en påse nya saker är ju verkligen som ett lyft för humöret. Det kan verkligen göra mig förnöjsam och glad! Men vadan denna glädje? Det är ju bara "saker" ?

 

... Men samtidigt är det belöningar. Positiva belöningar som jag ger mig själv för att "Jag är värd det". Så säger man ju alltid för sig själv innan man tar beslutet att köpa den där väskan, äta ute mitt i veckan eller unna sig den där massagebehandling (jag hade ju dessutom lite ont i ryggen och då är det ju ännu mer befogat) - så går tankarna, rösterna som säger Ja! Köp den! Unna dig det!

 

... Sen kommer den där andra rösten. Ni vet, den där som säger "Men varför skulle du köpa den där? Det var väl onödigt?" Har jag verkligen råd att köpa den där klänningen, den är ju ganska dyr?! Behöver jag den där väskan eller borde jag använda den som finns hemma? Namn - Samvetet! Varför får vi det och vad är det bra för? Ska den påminna oss om att vara tacksamma, glada och nöjda över det vi redan har. Påminna oss om att det viktiga vi har i livet är det som inte kan köpas för pengar utan genom kärlekt, respekt och tillit till varandra, i våra relationer. Genom att visa värme, genuinitet och empati för oss själva och andra får vi detta begär uppfyllt och därmed borde vi sluta försöka köpa "lyckan"? Kanske är samvetet bara en påminnelse om vilka värderingar vi bär med oss om vad som är rätt och fel. Oavsett vad böckerna säger så har vi (nästan) alltid friheten att välja och så även i detta fall. Vi behöver ställa oss själva frågan varför jag känner att jag behöver köpa den där behandlingen, eller betala dyrt för den där trendiga kavajen. Om vi kan sätta fingret på vad det är som gör att vi vill köpa vissa saker så har vi ju också möjlighet att titta närmare på om det finns något annat som kan stilla det behovet.

 

Mitt senaste inköp var en grön/turkos scarf  från Esprit. Jag köpte scarfen då jag tyckte att den passade mina ögon perfekt och matchade många av mina tröjor som jag till vardags använder. Hade ingen tanke på att den kanske värmer och kan fungera som halsduk nu i vintern. Nej, det var mer ytliga anldeningar :) Jag unnade mig en stor påse godis förra tisdagen. Mitt i veckan?! Tänker kanske någon - och ja, mitt iveckan kände jag att jag varit duktig och att jag ville belöna mig med något gott! :) Då hade jag inte en tanke på att godis är dåligt för tänderna, istället ville jag bara få äta något gott.

 

Hur ofta belönar du dig? Hur ofta säger ditt samvete ifrån när du tänker göra något annorlunda? Och vilken av rösterna låter du dig oftast styras av?

 

Halsen ömmar... Igen. Nu blir det en kopp camomille Te med en sked honung till. Om jag blir sjuk igen så kommer jag vila resten av veckan. Jag inser att jag inte har något att vinna på att pressa kroppen ytterligare.  Förstår inte varför detta kommer nu,.. Det har varit en vanlig vecka, ingen överträning och god sömn flera nätter i rad... Kylan som kommit till oss biter sällan på mig så jag tvivlar att minusgraderna har gjort mig sämre. Tänk vad snabbt vi människor söker efter förklaringar till allt. Vi kan liksom inte med att acceptera att det som händer inte skulle kunna förstås Och förklaras på ett eller annat sätDebatt söka förståelse och kunskap driver oss långa vägar.

 

Till något annat.

I helgen kom ett erbjudande till mig, att gå en konsultutbildning under två dagar helt gratis så jag känner mig så nöjd över att jag fick möjlighet att vara med. Ska bli intressant att se vad utbildningen innehåller. Det jag vet är att den är till för konsulter som i nuläget handleder eller som kommer att handleda chefer.  Passar ju som handen i handsken att få detta nu när slutet är nära och arbetslivet väntar bakom hörnet. 

 

Nu ska jag försöka få i mig denna tekopp innan jag måste lägga mig. Lång dag imorgon med jobb och handledning. 

 

 

 

Många gånger är jag tyst. Tyst för att inte göra den andre personen upprörd eller obekväm i situationen. Tyst för att jag har svårt för att uttrycka besvikelse, sorg och rädsla. Tyvärr kan denna tysta lott ibland hamna på de jag bryr mig mest om. Tvärtom är jag mot de människor som inte berör mig, som inte betyder något och som jag inte är rädd för att tappa kontakten med. Här får jag nog utlopp för mycket av det jag bär på. Men den inersta kretsen av vänner och familj vill jag värna om och därför har jag överseende med en hel del. Saker som sägs eller inte uttrycks, kroppsspråk som signalerar tydligt men som försöker döljas... Saker som går rakt in i mig som en kniv men som av omgivningen uppfattas som om jag vore oberörd.

 

Man är ju inte tyvärr inte starkare än sin svagaste länk och ibland behövs det bara en dålig dag då man känner sig mer sårbar för att det som andra vanligtvis vet att jag kan ta emot på ett bra sätt, ska etsa sig fast i mig och gro. Ibland kan jag gå runt och fundera länge på hur det jag sade uppfattades, om personen kanske tog illa upp eller missuppfattade alltihop. Denna oro är bra i måttliga mängder, den gör oss medvetna om att det finns andra människor med andra behov som man behöver ta hänsyn till. Men oron kan ibland spinna iväg och bli överdrivet stor. Den förminskar vårat handlingsutrymme så att vi tänker oss för innan vi säger något, vi vågar mindre och tar inte för oss längre. Viktigt att komma ihåg är detta: Vi kan aldrig ta ifrån en annan människas rätt att reagera. Och vad menar jag då med det? Jo, att oavsett hur mycket vi försöker anstränga oss och parera för eventuella reaktioner så kan vi inte styra hur den andre ska reagera. Det ligger både utanför vår kontroll och utanfanför vår egen bestämmandezon. Det här, är något jag blivit bittert medveten om på senare dar. Jag tar mig ofta friheten att anta hur andra människor kommer reagera på vad jag gör eller säger. Som om jag vore någon vis spågumma med glaskula som anpassar sitt beteende för att andra ska tycka det är ok.

 

Det gäller som vanligt att hitta en balans mellan hur mycket jag låter mig påverkas av andra och hur mycket av mig själv jag vill ta fram i mitt budskap. Dessa två behöver inte skilja sig nämnvärt mycket men det kommer komma situationer för alla människor där de tar ett steg tillbaka och tänker "Hur ska jag göra nu så att det här blir bra?", och tänk då på att inte dämpa din egen röst till fördel för den andres. Försök istället få till din röst på ett sätt som lämnar det öppet för den andre att kunna ta emot det som han eller hon själv vill. 

 

Det var allt från psykologen denna söndag :)