Hilda

Det gick ju bra ändå. Att skippa göra allt som hör till söndagens måsten. Badrummet var det enda som var kvar av städningen och det passade jag på att göra nu när Magnus är på styrelsemöte. Men det ska erkännas - jag gillar INTE när dammet på handfatet syns från avstånd, när vasken i köket känns flottig för att man inte rengjort mer än själv disken efter middagen, eller när dammråttorna börjar krypa fram bakom dörrar och vrår. Ibland kan ett stökigt rum göra att jag knappt kan koncentrera mig, speciellt om jag ska plugga. Då vill jag ha allting i ordning så att det är 'lugnt' runt omkring mig. Istället får det stökas på inuti mitt huvud.

Pedantisk? Mjae.. Jag vet inte, kanske lever jag i förnekelse och vill hävda att jag inte är hysterisk kring städning, men samtidigt är jag ju inte så petig så att det inte hinner bli oreda. Klart att det får bli stökigt, det som får mig att till slut ta fram skurhinken är nog att jag tänker 'om det inte städas snart, kommer nästa städning bli riktigt jobbig eftersom det då har blivit riktigt smutsigt'. Enkelt översatt: 'varför vänta till imorgon då du kan ta tag i saken idag?' Och faktiskt har jag kommit till sans med att låta Magnus städa som han vill (läs:nästan) och detta sparar både sura miner och irritation. Min strategi? - jag blir lugn när jag tänker att jag ju kommer få tillfälle att städa hela lägenheten ordentligt sen. Haha, vilken kontrollfröken han har till flickvän va?! Men samtidigt tror jag inte att jag är ensam. Hur många som själva anser sig vara duktiga på någonting i hemmet, säg laga mat, installera tekniska prylar, tvätta, stryka, byta gardiner, byta lampor etc. har med glädje överlåtit denna syssla till sin partner att göra som han/hon vill med?

-nej, jag tänkte väl det!

Jag kanske är traditionell i mitt förhållningssätt men varför inte göra det man är bra på? Oavsett om det föll sig att min mamma tidig lärde mig städa toaletten, rensa avlopp, hålla blommor vid liv, stryka skjortor och vika servetter fint, så är det ju någonting jag gör väldigt bra idag! Och då ska man fortsätta med det:) Magnus är ju bra på att byta däck, att rätta till den där 'errorkoden' som plötsligt dök upp på dataskärmen och ja, han steker köttet bäst av oss två, låt det vara så! Jag blir så glad och tacksam när han smörjer kedjan på min cykel, byter lampor som lyser för starkt och ansvarar för att räkningarna blir betalda och att vi har det bästa elavtalet som finns. Här behöver jag inte lägga min energi. Istället kan jag överraska honom med ett städat hem, invikta nytvättade kläder, ny inredning och tända ljus i höstmörkret. Ett givande och tagande som funkar så länge båda vill ha det på det sättet!

... Med chinsen. Personlig fotograf i form av Erika tog en bild just innan chinsen. Det gick bra - 7st med +5kg. Så kommer nog fortsätta med en extra vikt och se vart det leder.

Imorgon väntar en avslutande presentation av vår organisationsanalys och trots att jag stått där framme vid podiet otaliga gånger, så kan jag inte låta bli att vara en aning nervös innan. Av erfarenhet borde jag veta att det i princip alltid har gått bra. Men ändå så finns en liten oro där, tankarna 'tänk om' dyker upp emellanåt men efter ett samtal med min vän Sarali så fick jag upp peppen, tron på att jag kan det här. Så nu är jag lugn igen. Lustigt det där hur vi dras med i våra tankar och kan starta igång hela kroppssystemet - adrenalinet, nervositeten, pulsen etc. Som tur är så är detta inte ett stort problem för mig men när jag har läst så mycket om detta 'fenomen' i min utbildning blir man mer medveten om ens egna reaktioner, vare sig dom är stora eller små.

Nu - Dags att lägga sig och få sin nattliga skönhetssömn.

Lånad bild från Erikas instagram

Imorgon åker en extra vikt på i chinsen. Det är dags att avancera! Hittills har jag enbart kört på egen kroppsvikt så det ska bli kul att se hur stor förändring det blir när jag lägger på en extra viktplatta. Träningen flyter på nu och peppar peppar så håller hälsan mig på det friska spåret. Hälsoundersökningen som jag gjorde förra veckan visade ingenting negativt utan alla blodvärden och prover antydde att jag nu är frisk som en nötkärna. Men - medicinska lagar och regler tar ju sällan hänsyn till ens psykiska hälsa och det är väl just den som jag tror kan ha ställt till det för mig under hösten.

För att summera litegrann:...
Har sällan varit så stressad som just denna höst. Stress och oro hör nära samman med varandra och skapar spänningar i kroppen. Spänningarna tar energi och kraft från en och kan leda till ett sänkt immunförsvar som resultat, och därmed blir man mer benägen att dra på sig diverse åkommor. Oron kan jag i efterhand se att jag haft inför framtida yrkesliv. Tankar om var och med vad jag kommer jobba som psykolog har ständigt gnagt i mig. Trycket på att få ett jobb här i umeå är stort och vill man jobba med annat utanför sjukvården får man ligga i, leta och skapa sina egna arbetsmöjligheter. Samtidigt har mitt nuvarande extrajobb varit svajande, det har blivit färre timmar då affärerna gått sämre än förväntat så funderingar på hur mycket lån vs hur mycket jag ska arbeta har varit en balansgång fram till nyligt då jag fått tillbaka mina timmar. En blandning av ekonomiska frågor och framtida yrke har upptagit mycket energi, mycket mer än vad jag velat. Så, från och med nu tar jag några extra andetag och försöker 'leva mer för vad som sker just nu'. Som min terapeut sade till mig: varför ha så bråttom med livet Hilda? Vad är det som händer under nästa års almanacka som behöver planeras redan idag? Och vad är det som idag finns i ditt liv som du väljer att förbise till fördel för morgondagen? Ja, varför kan jag inte se det som är nu för och sluta tänka på vad jag borde göra imorgon eller nästa vecka, månad, år... Att summera sitt år som en enda stor planering är väl kanske inte riktigt det jag vill. Samtidigt är det i den goda stressen jag känner att livet är härligt, då det händer saker. Då jag får planera in i almanackan, bocka av och gå vidare till nästa möte, plats eller tillställning. Då jag får känna att jag hinner med så otroligt mycket bara jag är disciplinerad och följer min plan. Det finns två sidor på det här myntet så jag får väl singla slant lite då och då för att balansera upp tempot!

Jag hoppas det fortsätter i rätt riktning, idag har jag haft en lugn och skön dag med förmiddagsträning med Magnus, gemensam lunch och därefter plugg i eget tempo! = en mycket bra start på denna vecka!

..av Beck passar vi på att kolla omvärlden. Något viktigt eller spännande kan ju ha hänt på de 30 minuter som gått sen sist vi kollade!

Efter morgonens terapi kände jag att jag ville unna mig något! Jag bestämde mig för att cykla ner på stan och se om jag kunde hitta något på Kii där jag ändå har ett presentkort att använda.

Här är resultatet från 'en liten runda på stan' . Jag är nöjd:)

.. Får vänta tills imorgonkväll då denna ljuvliga älgköttsoppa serveras!

Kanske blir det en grön jul i år. Fick den känslan i helgen då regnet kom och tog bort det 2cm vita täcke som legat på marken under förra veckan. Just nu känns det som september, och i september börjar vemodet komma.. Man vill inte inse att sommaren är över och att minusgraderna kryper sig närmare. September månad är för många en mörk och tråkig period. Tvärtom är det i mina ögon. Jag längtar tills solen inte orkar vara uppe mer än till tre på eftermiddagen för då får man tända ljus som värmer och ta på sig kofta och tofflor.

Under hösten fylls frysen med älgkött och det blir grytor och stekar i ugnen istället för sommarens sallader och grillade kotletter. Nu på torsdag bjuder vi på den årliga älgköttsoppan och jag tror faktiskt att vi kommer smygstarta julfikat med lite glögg och pepparkakor efteråt.

Snart, en promenad under blå himmel och sol! Hösten kan bjuda på fint väder också:)

Länge har jag levt ett friskt och starkt liv. Under hela min skoltid har jag kunnat räkna mina förkylningsdagar med mina egna händer, och ännu mer sällan räknar jag mina vilodagar från träning och motion. Jag har både haft tur, säkerligen, men också har jag sett till att sköta min hälsa så gott jag kunnat. 'Ett friskt och starkt liv..' var min morfars ledord till mig. '..och kom ihåg magstödet också'. Även min mamma har fostrat in mig i idrottens värld, kanske för att hon såg så många fördelar och ett mervärde med den. Förutom ett starkt hjärta och en god syreupptagning gav träningen en gemenskap, en uppfostran som höll oss hemma på kvällarna, vi festade inte då vi hade match dagen efter och vi lärde oss respektera ledaren, gruppen och motståndarlaget. Idrotten lärde mig att nöta, att inte ge upp när det gick dåligt, som när bollkontrollen kändes som bortblåst - då var det bara att ta upp bollen igen och se slutmålet framför sig, sluta tänka på misstagen och istället fokusera på det oranga lädret, hur greppet och gravitationen kändes då jag snurrade bollen med hjälp av handleden och lika snabbt tog jag tillbaka den - en klassisk basketfint som funkade nio av tio gånger. Det enda och viktiga funktionen finten hade var att få motståndaren att lätta på sin högra fot, sen var jag förbi och påväg mot korgen. Drömmer mig nästan bort nu i skrivande stund.

Men hur ser den då ut idag? Hälsan alltså. Ja, denna höst har varit den mest sjukdomsdrabbade hösten i hela mitt liv. En sårad mage från Cypern fick mig att tro att barnafödsel var en klackspark i jämförelse, därefter kom det jag fruktar mest av allt - magsjukan! Som tur var så höll den bara i sig i lite mer än ett dygn. Någon vecka senare knackade den första förkylningen på dörren som varade i två veckor. Sen fick jag komma på fötter igen, i en vecka och sen började halsen ömma, leder värka som fick mig att tro att jag hade muskelinflammation i hela överkroppen. Till slut bröt en andra förkylning ut. Denna gång med en besvärlig hosta på köpet. En överdos av cocillana gjorde mig återigen magsjuka och efter det haltade jag mig in i mål efter två veckor. Jag blev sen frisk från hostan, förkylningen och även halsen blev bättre. Fram tills förra fredagen, dags för en tredje förkylning!! Och igår vaknade jag upp med urinvägsinfektion. Tack och godnatt!

Vad hände med den där friska hälsan som jag så länge värnat om och kämpat för att bygga upp? Inser mer och mer att jag faktiskt är dödlig och kanske lika drabbad som 'alla andra'. Jag hoppas detta är den sista svängen innan raksträckan. För sjuk till jul tänker jag INTE vara! Och så är det bara!

... Har nu slagit ut. Är så nöjd över att jag har lyckats få en av orkidéerna att börja blomma igen! Vi får se hur envis den andra blomman är.