Under den senaste tiden, säg 1½ måndag tillbaka har jag varit trött. leder har ömmat, humöret har svikit och diffusa kroppssymtom har dykt upp med jämna mellanrum. Magont, huvudvärk - som jag inte minns sist när jag hade(?) och det här har såklart påverkat både arbetsglädje, umgänge och familj negativt. Men i onsdags - så hände något. Det var verkligen som att vakna upp och känna sig som en ny människa. Energin var tillbaka, åkte iväg till jobbet med ett leende och träningen på kvällen såg jag återigen fram emot! Fick avsluta kvällen i goda vänners lag - Lycka!! Ens nära och kära har såklart varit en viktig pusselbit, liksom att sänka kraven och arbetstempot överlag - både på jobb, på kvällar och helger. Men det jag vill lyfta fram är att Norrland bjuder på guldkanter i tillvaron.

Igår strålade solen, man kunde ana försommaren i luften och här satt jag på jobbet vid 11 tiden och drömde mig bort till stugan, altanen, en kopp kaffe och sol! Närheten till jobb - hem - familj gör ju detta möjligt på ett helt annat sätt, så beslutet var enkelt. Jag flexade ut, cyklade till stan på 3min, köpte ett gott, mustigt och smakrikt kaffe på Kaffeshopen, cyklade hem lika snabbt som jag kom, bryggde mig en kopp och satte mig ute på gården i en solstol och lapade sol i 40min. Vilken energiboost för både kropp o själ. Glad och nöjd cyklade jag sen tillbaka och fortsatte jobba. Och imorgon åker jag ut till föräldrarna och umgås med min syster där det väntas spelkväll, promenader vid havet och god mat.

Dom här stunderna, må dom vara korta men ack så viktiga för oss att ta vara på. Det är Norrlands lyx - närheten till det mesta!

Såklart saknar jag ibland pulsen, "närheten till avståndet" dvs en flygplats inom räckhåll för att smidigt åka vidare i landet eller världen. Jag saknar restaurangutbud, att sitta på ett café och titta på myllret av människor som passerar utanför och att vara här i Norrland skapar avstånd till både nära och kära som finns längre söderut. Tiden får avgöra hur framtiden ser ut, liksom beslut som fattas längs vägen:) Just nu njuter jag av att energin och glädjen är tillbaka! 

Hoppas på en riktigt bra helg, kram på er!

 

Tiden springer ibland förbi oss i ett hiskeligt tempo. Vi upplever, lite paradoxalt, att vi ingenting hinner med, fastän vi har fullt upp - och av just den anledningen inte tycker oss göra tillräckligt. 

Tiden står still. Vi upplever rastlöshet, svårigheter att ta tag i saker och känslan av uppgivenhet infinner sig obekvämt nog. Våra tankar pendlar mellan att befinna sig i dåtid och framtid. Nutiden vill vi inte uppleva, det kan ju få oss att känna oss mänskliga och det ingår oftast inte i repertoaren av etiketter vi tillägnar oss själva.  I varje fall inte hos mig själv. 

Tiden passerar. Och vad är det vi frågar oss själva om inte 'vad har jag nu missat?' När tiden passerar upplever vi att vi själva står stilla och betraktar livet vid sidan av det. Vi känner oss inte delaktiga eller närvarande. Istället kryper stressen nära och vi kan känna doften av oro över det vi borde har tagit tag i men som ännu ligger orört. Vi tycker oss ha tappat känslan för hur maten smakar, hur täcket känns mot kroppen eller om fåglarna har börjat kvittra utomhus i takt med att våren stundar. Tid och känslor påverkar varandra. 

Tiden påminner. Om att livet endast går i en riktning och att vi ibland inte får en andra chans att göra om saker, såsom vi skulle ha velat. Tiden påminner om att det inte finns omättligt. Med tid. Utan att vi kan, om vi vill, ta vara på den och bli mer delaktiga. Livet och tiden hör ihop.

Tiden inger samtidigt hopp. Om att tid fortfarande finns kvar, oplanerad och ny för varje minut som går. Vi känner att vi kan ta vara på det som finns kvar och att vi själva äger beslutet med vad och hur vi vill fylla den. Med tiden kan nya möjligheter dyka upp medans andra försvinner. Och det vi vet här, är att vi ingenting vet. Om framtiden mer än att vi har idag, just nu. Och vi kan göra vad vi vill, just nu. 

Tiden. Föränderlig och olika i varje människas ögon. Den kändes avlägsen när man var yngre. Den eviga väntan som infann sig när man hade månader kvar innan sin 12års dag. Det som slår en med en stor dos av ångest, lite vemod och stress idag när du funderar på hur du ska hinna med en sak till, en bjudning till att handla för. Till din egen födelsedag som är imorgon. Om tio år till kommer jag liksom du säkerligen ha en ny definition av tiden. Vad jag och du fyller den med och hur den påverkar oss.. Får vi helt enkelt vänta och se. 

Tiden.. Ja. Livet. Och tiden. 

Många frågor, stora som små som jag tycker mig höra snurrar runt bland mina vänner, familj och bekanta. Kanske är det så att vi närmar oss den period i livet då några av dessa frågor ställs på sin spets. Vi blir äldre, vi får nya förväntningar som läggs på redan befintliga. Vi erbjuds nya chanser, vägar att välja i karriären, i relationer och för oss själva. Det är med skräckblandad förtjusning som dessa frågor dyker upp. Spännande att livet tar nya vändningar. Läskigt att man riskerar att välja bort, glömma eller missa något som betyder mycket för en. 

Vi står inför stora och små val. Inte bara du som väljer idag utan även hela svenska folket. Så du och jag är inte ensamma med dessa frågor. Det skänker en tröst., att få prata av sig med vänner och familj ger trygghet och lugnar. 

Tack för att ni finns! 

Vackra färger i september. 

Det som väntar nu är även det både känt och okänt. Tillbaka till sjukhuset men på en ny avdelning. Ny chef, nya rutiner men bekanta kollegor och välkänd miljö. En del av mina vänner börjar jobba, rutinerna byts ut för hur veckorna ser ut och för hur vi kommer ses. Jag tror nog att alla vi i gänget har närmat oss "vuxenlivet" med stormsteg under det här året. Giftemål, examen, jobb och flytt har kommit i omgångar och på vägen har det förändrat våra liv, kanske även vilka vi är och vilka vi vill vara här, nu och framöver. Värderingar har successivt bytts ut, det som var tidigare varit viktigt är idag mindre viktigt. Ja, kort o gott - vi förändrar livet och livet förändras oss. Jag kan själv titta mig i spegeln och se hur mycket som har förändrats på bara ett år. 

Men, det är tur att vissa saker består precis som förr! 

Under hösten ser jag fram emot en weekend med psykologtjejerna och ett bröllop i oktober. Och även andra saker.. Vi får se hur det går helt enkelt :) 

En tripp till Umeå har också hunnits med och med nya ögon och andra perspektiv så kände jag faktiskt en saknad efter staden och en längtan att återvända. Umeå har ändå sin charm och den fylls med människor som är öppna och bjuder på sig själva, nyfikna på andra och trevliga att umgås med. Umeå är helt klart en växande stad som förändras varje gång man kommer på besök. Nya restauranger öppnar, parker byggs om, stora lägenhetsområden produceras och vägar dras om och breddas. Pulsen har definitivt höjts under de 5 år som jag bott där. 

Tur är att sommaren fortsätter bjuda på flera festligheter. Till helgen väntar bröllop, innan dess ska det hinnas med en tjejkväll med scones, en filosofisk promenad med en god vän och en surströmmingslunch med familjen! Efter bröllopet väntar ett besök i Luleå hos vänner, och förhoppningsvis några oplanerade dagar som  erbjuder lugn och ro. 

I stunden sitter jag i soffan och har just avslutat min frukost. Termometern ute visar +31C och jag ska ta på mig min bikini. 

Ha en bra dag allihopa! 

Underhållande bok!

Kärt återseende med psykologgänget!

Vid gryning åkte vi hem med ett leende på läpparna. En trevlig kväll med nya och bekanta ansikten förgyllde midsommarafton 2014. 

Ja det är nog som en god vän sade: 'gläds och var stolt över det du har åstadkommit och se allt som du har framför dig'. 

Ännu en milstolpe i livet är nu här. Och även så för många av mina vänner. Tänka sig att vi alla som började resan i lilla Arvidsjaur nu är färdigutbildade och startar karriärer på olika håll runt om i landet. Så stolt över er! 

Livet har fått ny jord, så även denna planta som äntligen skjutit skott och hamnat i en kruka. 

Just nu sitter jag i en solstol ute i stugan. Det är så lätt att finna orden här på det man gått och haft med sig i bakhuvudet under veckan. Tempot saktas ner, och kanske hjälpte utbildningsdagarna igår om mindfullness och stresshantering, för att jag nu känner mig extra harmonisk. Eller, så sitter det bara i huvudet på en, men oavsett så mår jag just nu gott i både kropp och själ. 

Ha en fin helg ni fina där ute som då och då tittar förbi min blogg! 

Tackar alla inblandade! 

Gymträningen har fått stå tillbaka under hela hösten. Har aldrig kommit igång helt och hållet innan nästa förkylning har knackat på dörren. Promenaderna har avlöst varandra lite sporadiskt. Men men... Det positiva är ändå att det inte gör mig orolig längre. Det får ta sin tid.

Juletider nu och tar man en titt utanför fönstret så skymtas gröna gräsmattor, kolsvart asfalt och grusade vägar. Snön har regnat bort, träden är gröna och beklädda av damm och enstaka löv. Ingen riktig julkänsla ute. Men det är tur att vänner och familj bjuder hem en till sina pyntade hus. Julgranen som står på plats i ett hörn tillsammans med bockar och klappar. Ljus, ljus och mera ljus finns utsatta lite här och var som skapar den där stämningen som man längtat efter. Små änglar i fönstret, tomtar i rad på en bricka tillsammans med en julstjärna och en skål med knäckiga pepparkakor och söt kolachoklad. Julröda garndiner, längs matbordet en hembroderad löpare som hålls på plats med små kottar i vardera ände. Nötter, knäck, kakor och skumtomtar som frestar. Lycktor som visar vägen utanför, en festlig krans med 'godjul' som hälsar en välkommen på dörren...Det här är julen..

Fick dock erfara under fredagskvällen, hur lätt det är att ta med sig arbetet hem. Fick ta en kvällspromenad innan jag åkte ut till stugan då jag kände att tankarna for runt som i ett virrvarr. Jag kunde inte få fatt i någon av tankarna, oavsett hur mycket jag försökte fokusera på en av dem så var det som om den varje gång slank undan, lika plötsligt som den hade kommit så försvann den ur sikte. Hann med att både glömma en bok till mamma samt nycklarna in till stugan. Tur nog så har mina föräldrar alltid en plan C så det löste sig ändå. 

Piteå är verkligen vackert såhär års, både i stan och ute vid havet. Ser fram emot att få gå ut en kväll och strosa runt i butikerna och julhanda de sista klapparna. Tänka sig att det snart är första advent. Jag har bott i piteå i snart 4 månader. Vart tog hösten vägen? 

Måste hejda mig själv när jag under veckan börjar tänka "snart helg".. Det är så lätt hänt att hamna i ett 'working mode' där autopiloten tar över och man liksom går och väntar på att dagen ska bli kväll. Och vad väntar man på egentligen? Medan vi väntar på bättre tider pågår ju faktiskt livet och risken är stor att vi missar det vi är med om. Att vänta på nästa fikapaus, nästa lunchtimme, nästa träningspass och nästa hemresa är både bra och dåligt. Förväntan, uppladdning och förberedelser, allt för att möta framtiden på bästa sätt.  En helg som denna är jag tacksam över att naturen och människorna i min närhet gör att jag lättare kan slappna av och luta mig tillbaka i stolen och känna doften av livet. 

Frukost ute på altanen

Årets första glögg

Strandpromenad 

Snart november och +10 grader här i Umeå. Det har varit en regnig helg och vädret har kanske påverkat mitt humör en aning. Eller så börjar särbolivet ta på krafterna. Känslan som börjar infinna sig är att jag är "besökare" oavsett vart jag åker. Har liksom inget uttalat riktigt hem längre. Och samtidig har jag flera hem. Hem som hemma hos mamma och pappa i Piteå, hem som i hemma i lägenheten i Umeå, hem som i staden jag jobbar. Och på något oundvikligt, omedvetet sätt har jag lyckats färga av helgerna framöver i hur jag känner mig, för under de kommande 6 helgerna ska jag vara någon annanstans än - hemma.

 

En sån där regnig söndag som det varit här i Umeå, får mig alltid att bli lite fundersam på livet. Eller kanske - nyfiken - på livet. Det lät bättre. Nyfiken på vad som kommer hända om 1 år, 5 år, 10 år. .Är nyfiken på att se hur det hus som man så länge har fantiserat om, kommer se ut och vad man kommer jobba med, vilka nya ansikten man kommer lära känna, vilka städer man kommer besöka... und so weiter.

 

Inser också mer och mer hur mycket ens jobb styr i vilken miljö man hamnar i. Hur man trivs och sådär. Jobbet utgör så pass stor del av ens liv, så många timmar i veckan och dagar i månaden som man ägnar sig åt work work work. Det ger även kollegor och nya vänner, det kan ge meningsfullhet och personlig utveckling, det gör att dagarna går snabbare och kan ge tuffa problem att ta itu med liksom möjligheter som leder till nya upptäckter, det ger pengar och en yrkesroll likväl som samtalsämnen på onsdagskvällar och uppskattning av lediga helger och semestrar. Det kan ge ökat blodtryck och mer stress men kan även göra oss mer medvetna om att ta vara på vilan och återhämtningen. "Det beror som på de ju..."

 

Ja, jag får fortsätta vara nyfiken så får ni fortsätta med ert:)

over and out for now...

 

 

 

 

Förutom promenader längs älv och skog så börjar livet i Piteå formas till en vardag. Jobbet går mer och mer på rutin, och kvällarna ägnas åt sedvanliga göromål - träning, middag, packning, telefonsamtal till min nära och kära, sen läggdags och gonatt. Jag trivs! 

Har även så mkt att se fram emot i höst och vinter. Bröllopsfirande i Arvidsjaur, 25års kalas i Uppsala, weekend och hockey i Ö-vik, kanske ett julbord en helg i advent, en julafton i Kramfors, förhoppningsvis ett kärt återseende med tjejerna på juldagen och ett säkerligen trevligt avslut på 2013 på nyår! Ska försöka att bara njuta och glädjas åt alla upplevelser som väntar!