Hilda

Detta är, minst sagt, svårare än vad det kanske verkar. Jag insåg en söndag att jag (än en gång) hade levt i framtiden - hela dagen, från morgon till kväll. Jag hade gått upp, ätit min gröt, druckit mitt kaffe, åkt iväg och tränat, direkt svängt förbi affären efteråt och handlat mat inför veckan, kommit hem, packat upp, lagat maten, förberett matlådor, duschat, bytt sängkläder, sett lite tv, packat ihop nya träningskläder, ställt iordning nytt mellis och ny lunch i kylskåpet inför morgondagen, hunnit plocka ögonbrynen, läst lite bloggar, kollat instagram och Facebook samt pratat en stund med vänner och Magnus, borstat tänder, tvättat ansiktet, hängt av mig kläder, tagit fram nya inför morgonen och därefter lagt mig i sängen... 

Tyst... Lugnt... Tomt. 

-Vart var jag? 

-Vad hade jag gjort hela dagen?

I ärlighetens namn så hade jag inte känt efter hur nånting av detta kändes. Om jag hade haft kul, ifall maten smakade bra, hur jag egentligen gjorde för att lyfta upp den där viktplattan på gymet eller vad som stod på den där bloggarens sida samt om någon bild på instagram väckte något särskilt inom mig?

Lite skrämmande är det ändå hur jag i mitt sinne kan koppla bort alla känslor och bara mata på, som en maskin som är inställd på "jag ska bara". Jag tänker ibland på att jag borde vända på hela konceptet och istället göra det jag vill - för att sen orka med att göra det där "jag ska bara" som i min värld bara är måsten, som ska göras bort. Jag tror att mitt liv skulle bli rikare ifall jag kunde med att göra saker bara för nöjets skull. Men i min värld är det svårt. Det finns alltid något jag vill göra bra, bättre, snabbare, starkare, smidigare... Ja. Adjektiven är många. 

Det hjälper inte att bara veta vad man ska göra för att må bra. Utan det handlar ju också om att göra det. Så, efter att ha skrivit det här så kanske jag tar ett litet steg i rätt riktning.