Otålighet
Ja, jag kan nog ta på mig den rubriken. Jag är näligen ganska otålig av mig. Iaf när det gäller att ta beslut, få arbetet att komma vidare i processen eller att hitta en lösning på ett problem som uppstått. Här är jag innerligt tacksam för att jag alltsom oftast omger mig av personer som är lite av min motpool. De hejdar mig och ifrågasätter mina beslut, vill att jag ska förklara mer så att de förstår grunden till beslutet. De inflikar ofta ett annat sätt att se på saken och detta är vad som gör grupparbeten så mycket mer levande! Summan är i mina ögon mer än de enskilda delarna och tillsammans skapar vi ett mervärde då vi utbyter kunskap och erfarenheter.
Andra delar i mitt liv som jag så fint "stressar" fram är t.ex heminredning. Jag tröttnar ganska snabbt på hur det ser ut hemma hos oss och då är det bra att jag har min sambo som är rätt så medgörlig till att jag ska få som jag vill:) Det senaste är att de rosa/lila färgklickarna är borta och fram har jag tagit de mjuka gräddvita/beigebruna färgerna. Bilder kommer lite senare idag!
Men åter till ämnet. Otåligheten kan vara så effektivt men ändå så förödande. Då det blir fel så blir det oftast ganska mycket fel. Vill man att någonting ska gå snabbt, så försvinner tillfället att ta vara på stunden och vad nuet har att erbjuda. jag minns mycket väl en tidig morgon för 4 år sedan. Jag hade då fått frågan från en bekant som undrade om denne kunde få följa med på en av mina rutinmässiga morgonpromenader. - "Självklart får du det" var mitt svar, med tillägget -"men bara så du vet så går jag i högt tempo och vill helst inte prata så mycket". -"ok, det går bra det" svarade personen. Morgonen kom och vi möttes upp för att gå på promenaden. Det gick kanske 5 minuter, på sin höjd, innan personen tog tag i min arm och stoppade mig för att säga - "titta Hilda" Titta så vacker utsikt det var just på den här platsen, är det inte fantastiskt vad naturen har att ge oss?". Min reaktion ? Ja, DÅ var det att snabbt titta ut över någon älv, konstatera att det var just, en älv(!) och sen raskade jag vidare. Såhär fortsatte promenaden. Jag gick i rask takt för att emellanåt bli stoppad för att ta del av personens tankar och funderingar som dök upp, eller svara på frågor som personen hade. DÅ såg jag ingen vacker utsikt. DÅ hade jag inte tid att lyssna till vad den andre försökte säga till mig.
Hur gick det sen då?
Ja, vi tog aldrig någon promenad tillsammans igen. Men vi kunde umgås i andra sammanhang.
Idag är jag så oerhört tacksam över att det finns sådana personer i mitt liv som får mig att stanna upp och se vad livet har att erbjuda just här och nu. Ska försöka bli bättre på att komma ihåg det i stunden när jag väl är på språng :)
Tack!
