Tålamod...
Idag har mitt tålamod testats. Grupparbeten i all ära, relationer i sin glans... men ibland så tar dessa arbeten och relationer mer energi än vad de ger. Precis som jag skrev för några veckor sedan, så kan människor i min omgivning ge mig värdefull information, eftertanke och reflektion när jag själv går för snabbt framåt. Men idag var dessa tankar som bortblåsta med vinden och jag kände hur irritationen växte när ett grupparbetet sakta sakta tog ett steg fram och ett halvt steg tillbaka. Jag kommer på mig själv att jag då kan försvinna in i mitt eget lilla skal, i min egen värld då jag får leva fritt och gasa hur mycket jag vill. Där får jag lägga i femmans växel och producera fram resultat utan att någon frågar: Varför då? Är du helt säker på det där? Finns det kanske andra alternativ? Där hämtar jag även min kraft att 'orka med att lugna ner mig', att dämpa den motor som vill framåt. Och det är här, i den stunden, som många frågar mig 'tänker du på något?' och jag ofta och vänligen svarar 'nejdå, inte på något speciellt.
Hur gör du när ditt temperament inom dig stiger? Hur gör du när känslorna kryper upp i halsgropen och vill fram i ord eller kryper ner längs benen och du vill fly därifrån? Här är vi nog väldigt olika. Vissa av oss brinner av, bokstavligen, och uttrycker vårat missnöje och agerar i affekt. Andra biter ihop, tar några djupa andetag och trycker undan. Den tredje kanske ställer en motfråga, försöker förstå, eller rationaliserar. Vad ger resultat?
En sak som jag har lärt mig är att det sällan går att tämja den andre genom att 'tala det andra språket'. Om motparten brusar upp och du förblir lugn, provocerar ni troligtvis bara varandra. Ni kommer båda uppleva att den andre inte lyssnar, inte förstår. Den som agerar utåt vill ha en reaktion, en respons från dig, och du som håller allting inombords, önskar mest av allt att få utrymme att tala, men du kommer riskera att känna dig överkörd. Vem som ska ge vika för den andres behov är ingen lätt fråga. Båda två har ett eget behov och agerar därefter så vem av er som låter sitt eget behov stå åt sidan för att tillgodose den andres - det är det bara du som kan avgöra. Men för att lösa konflikter tror jag det är viktigt att vi själva då och då kan kliva ur våra egna behov och se till vad den andre behöver. Stolthet är något som ofta står i vägen för oss, våra värderingar finns också med oss som hindrar sikten till alternativa vägar. Men - övar vi på att bli mer medvetna om detta så tror jag att vi ökar chansen till att få en bra kommunikation. Och genom en bra kommunikation skapar vi möjligheter, får relationen/arbetet att gå framåt.
Nu har jag sagt det till mig själv och även skrivit ner det. Så nästa gång ska jag försöka göra om och göra bättre:)
