Hilda

I fredags fick jag tillbaka ett begåvningstest och ett personlighetstest som ett företag ville att jag skulle göra. Detta som ett led i att jag ansökt om jobb och att de alltid vill ha en bedömningsprofil på alla som söker tjänster hos dem. Jag har alltid varit ganska säker på vilka sidor som kommer fram hos mig själv när jag är med andra människor. Tex är jag för det mesta pratglad, utåtriktad, i behov av kontroll och struktur, jag är tydlig i mitt språk, känner mig trygg i att leda, planerar gärna, fattar ofta snabba beslut och gillar att ha mycket ansvar. Så! Men det jag också vet, men som kanske inte blir tydligt för alla andra är ju att jag även har min egen motsats inom mig. I den närmaste kretsen, familjen och vänner så finns en inåtriktad, reflekterande och filosofisk sida av mig själv där jag drömmer mig bort, funderar på livet och dess mening, där samlar jag kraft och energi, försöker vara till lags och tar sällan stor plats om det inte efterfrågas. För här, i min familj så finns det redan så många som vill vara den där utåtriktade, pratglad typen så det finns helt enkelt inte utrymme för mig. Jag tar ju heller inte för mig och detta är ett väl invant mönster som fortfarande hänger med mig när vi idag samlas hela familjen. Personlighetstestet i fredags påminde mig om dessa två ytterligheter då testledaren frågade mig om hur det kom sig att jag sammanfattningsvis fick en så pass bred personlighet.

Och är det inte så för dom flesta egentligen, att vi har en ganska bred repertoar av beteenden och personlighetsdrag som kommer till uttryck i olika sammanhang med olika människor? Jag kan vara den bästa säljaren på Esprit, med ett stort leende på läpparna tar jag emot alla sorters kunder, vare sig dom vill skälla ut mig personligen för att inte ha hemma rätt storlek av en tröja, eller för att dom vill beklaga sig över att dom gått upp i vikt på senare tid och vill ha bekräftelse av mig. Oavsett så står jag där och förstår, tar emot och sväljer. Jag visar inte någon tendens till irritation utan tillgodoser kunde med det dom behöver.. men sätt mig i en annan miljö, exempelvis i skolan och jag kan ta till en hög och tydlig stämma där jag direkt hugger tillbaka och ber personen utförligt förklara sig för deras uttalande. Och passar det mig inte så snäser jag ifrån, ibland onödigt mycket. En del människor tycker att man i alla lägen ska 'vara sig själv' för att inte vara svag för grupptryck och dylik.
Tråkigt! Säger jag då eftersom en anpassning till olika kontexter kan vara otroligt värdefullt för att människor i omgivningen ska känna sig trygga och bekväma med dig som person. Det finns ett syfte med att vi inte beter oss likadant mot våra egna föräldrar kontra någon annans. Sen finns det föräldrar som hävdar att man måste behandla sina barn lika för att dom är värda lika mycket. Och visst är det så att alla ens barn har ett lika stort värde men dom är ju för den skull en egen individ med egna behov. 'Stackars barn' brukar jag tänka när man hör någon utrycka sig som ovan. 'Stackars klienter' tänker jag då terapeuter hävdar att de behandlat sina klienter med en enda metod för att säkerhetsställa forskningen och tillförlitligheten. Tanken är väl ändå inte att vi ska passa in människan i en viss teori utan istället anpassa våra teorier som vi har för att hjälpa den enskilda människan.

Nu kanske jag svävade iväg lite men för att knyta ihop säcken så vill jag nog bara säga att jag inte tycker man ska vara rädd för att våga vara annorlunda mot sig själv och mot andra. Att det kan vara bra att våga ifrågasätta sig själv och sina värderingar för att ompröva ens sanningar. Det kan ju faktiskt vara så att du lär dig något värdefullt om dig själv. Jag bryr mig inte längre om att jag alltid håller minen på jobbet då jag är säljare, förut kändes det alltid som ett brott mot mig själv när jag inte stod upp för mig och sa ifrån. Men det handlar ju inte om det utan att jag anpassar mig för att tillgodose någon annans behov, som kan vara nog så viktigt!

Nu- jobb på Esprit :)

Trevlig söndag på er alla.