Frågor och svar
Tankar som gör att känslorna slår en vurpa. Och sen tillbaka igen. Mycket av det jag har läst under utbildningen har varit så otroligt nyttigt för mig, psykologutbildningen = livskunskap. Om jag för fem år sedan skulle fråga mig själv, varför vi gör som vi gör, skulle jag ha fått ett helt annat svar, än vad jag idag har. Men jag kan samtidigt se att ju mer jag vet, desto oftare tar jag till förenklingar. Förenklingar om orsaker, om möjligheter och om vad som påverkar vad. Att under fem år ha läst om människan och hur hon fungerar psykiskt har nog också gjort mig en smula ödmjuk. Även om min kategorisering av världen/verkligheten fortfarande ofta går på högvarv så kan jag numer se att det finns anledningar till varför jag ens sysslar med det, och varför personen från första början hamnar i mitt mentala fack. Kunskapen gör att jag ibland kan hejda mina egna behov till fördel för andras. Att jag själv kan stå tillbaka för att jag kan ana vad den andre kanske 'egentligen' vill ha just då, just nu. Och det gör mig lugnare i mitt eget begär att få som jag vill.
'Med kunskap följer ansvar' har min mamma så ofta sagt till mig. Ibland värker denna mening och är till besvär för mig, men om än det bara händer var tionde gång så händer det ändå att jag hinner fånga tanken innan den sätter igång känsloreaktionen och jag får än en gång tid till att ta ett steg tillbaka och se om mig omkring, se på mig själv och fråga: varför gör vi på detta viset?
