Stoltheten skördar sina offer...
Du är min största fiende. Du ger mig kraft och energi, du tillomed ger mig makt och berömmelse. Men du skadar, du sårar och splittrar... Du, min kära frienemy - är stoltheten. Du lindar mig runt ditt lillfinger och lockar med små goda stunder av lycka. Men lycka är bara en hållplats, det går inte att stanna där utan att tåget tillslut passerar förbi. Tåget, är livet. Och livet är till för att levas, inte studeras..
Jag ångrar min stolthet i mycket och jag försöker släppa taget om den oftare. Det känns ju alltid bättre efteråt när vi lagt den åt sidan, så varför har vi så svårt för att göra det i stunden när den greppar tag i oss? Varför lägger den ett grått filter över våra ögon och får vår omgivning att kännas sämre än vad den egentligen är? Sluta med det.
Som min bror för länge sedan sade till mig "I mitt liv har jag så lätt för att se saker och ting i svart och vitt, så det är en himla tur att jag har Lotta som sätter färg på min annars så gråa tillvaro,.. Hon gör livet vackert".
